Nu, nästan 4 veckor senare, är klipp tiden bokad. De tog sin tid kan man väl säga..
På fredag är de galej(?) hoppas de blir riktigt trevligt, de skulle sitta fint faktistk. Men de blir ju vad man gör de till så de ska nog bli bra detta :)
I dag när vi va i stan åkte de såklart runt massa lyckliga ungdommar på flak. Åååh vad de svider. Jag är så avundsjuk på dessa människor att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men man ska väl vara lycklig att man är en av dom som har upplevt den dagen, de är ju inte alla som får göra de faktiskt.

Hilary Swank


Jag har själv valt det här och jag står verkligen för allt jag har sagt fortfarande. Men ibland kryper de bara fram känslor som önskar att du bara kunde visa att du är villig att kämpa no matter what. Om du bara kunde visa att din tro är på 100. Dina ord är inte tillräkligt. Det finns så mycket oro där bak i huvudet.  Kommer vi kunna läka allt? bara gå vidare? Ena dagen känns de som att vi klarar detta, för så starka som vi är tror jag inte många är helt ärligt och de 'r nog också därför många inte förstår sig på alls vad vi håller på med. Men samtidigt undrar jag om någon i hela världen fixar sånt här. Atta bara sätta plåster på allt och leva vidare. varför gör vi det här?